Ulf Stureson - VI (Vinyl)

Artist: Ulf Stureson

Album: VI

Bolag: Adrian Recordings

Släppdag: 26 jan 2023

Fonogram: LP, print på innersleeve + inlay med print

A

1. Sorgenfri

2. När du kom

3. Utan dig

4. Blod på händerna

5. Morgonregn

B

1. På balkongen

2. Kärlekens hus

3. Elden

4. Baby

5. Hockeykillar

Det började med ett litet samförstånd på jobbet.

Två ensamma och sorgsna människor satt i samma kontorslandskap och började skicka låttexter och dikter till varann utan att riktigt våga prata om vad de egentligen innehöll. De låtsades prata om komposition och form, men i smyg rodnade de åt varandras utlämnande berättelser om sex, ensamhet och längtan.

Plötsligt var de varandras musor. 

De hade fått en mottagare för sina historier.

Om dagarna sökte de varandras förståelse, sen reste de sig från sina skrivbord, gick hem på varsitt håll och fortsatte skriva låtar. Om den andre. 

Ur den där dialogen vid skrivbordet växte det fram två album: Ulf Sturesons ”VI” och Lina Sellebys ”Lyckan”.

Samtidigt började något annat gro; en kärlek som kanske inte var förbjuden, men det var väl aldrig riktigt meningen att den skulle hända. De var ju vuxna, föräldrar som älskade sina barn. Det fanns inte plats för sånt.

Men den hände.

Och nu kommer de ut ur garderoben – två album som länge var olyckligt kära i varandra. Två personer som numera lever tillsammans.

Det är en väldigt bra historia.

Och den borde ha slutat där.

Men livet funkar inte så. 

När deras kärlek äntligen fick en chans kom ett besked som ändrade alltihop. Och tvingade isär dem igen. 

Linas språk började blekna. Det blev stumt. Hon förstod inte.

Två tumörer hade satt sig på hjärnan.

Ulf Sturesons sjätte platta är betitlad ”VI”. VI som i sex och VI som i Vi. Den handlar om några turbulenta år och en kärlekshistoria.

– Förra skivan släpptes mitt i en separation. Det var ett mycket långt förhållande med hus, bil och två barn. Det var mycket jag kunde gjort annorlunda, som jag kanske borde gjort annorlunda. Men nu blev det såhär. Eller nej, jag valde att göra såhär. Bryta upp alltså. Man kommer till en gräns när man bara vet och det finns ingen väg tillbaka. Plötsligt har man bestämt sig och sen börjar dominobrickorna falla.

– Jag gjorde låtar under tiden. Det är mitt sätt att försöka få rätsida på saker och förklara för mig själv antar jag. Det kändes som när jag gjorde I overkligheten, min första skiva. Jag var i nån slags chock och försökte förstå vad jag ställt till med. 

– Det är svårt att beskriva en kris. Det är som att man får känslor man inte visste fanns. Det är skuld, skam, vrede, rädsla och sorg i en enda röra. Jag hade inte haft kontakt med mina känslor som det heter, skulle inte kunnat berätta hur jag kände mig om jag så haft en pistol mot tinningen. Jag var avstängd, gick som en zombie och gjorde mina sysslor. Räddningen blev Lina. LivLina. Vi var ju både musik- och jobbkollegor som träffades varje dag och lärde känna varann på ett vardagligt sätt. Vi tyddes oss till varann, sen blev det mer och mer och det sipprade in i låtarna som en gryende kärlekshistoria.

– Jag visste att jag ville ha en rå känsla på plattan. Jag ville ha mycket kvinnokörer också, svarskörer som agerar samvete. Sanningssägare, som i gamla grekiska dramer. Obarmhärtigt skulle dom säga sanningen. Jag skramlade ihop ett band bestående av Jacob Frössén (Skriet), Manuela deGouveia (Pascal) och Lina Selleby (a.k.a Twiggy Pop från Doktor Kosmos) och spelade in plattan. Men när det var dags för skivsläpp hände något.

– Till sist flyttade vi ihop vintern 2022. Det kändes som en stor seger för oss båda, vi hade lyckats ordna ett bra liv trots alla vedermödor. Lina åkte på stor turné med Doktor Kosmos på hösten och jag skulle snart släppa platta och en massa kul var på gång. Men Lina var inte pigg. 

– Och så var läget fram till mars 2023. Plötsligt en dag upptäcktes två hjärntumörer i Linas huvud och allt blev bara kaos. Hon opererades men kunde ändå vara med på ett par spelningar som var inbokade sen tidigare. Jag tänker inte ge mig på att beskriva tiden som följde. Mer än att vi bara kunde ta en dag i taget. För att behålla nån slags normalitet ville jag ändå tänka på musik ibland och på att det skulle finnas en tillvaro längre fram också. Det skulle vara att ge upp om man slutade tänka framåt. Jag hade ju en platta klar och Lina också. Lina brydde sig knappt, hon kunde bara tänka på barnen men vi bestämde oss ändå för att ge ut skivorna, tillsammans. Vi var inte i samma båt direkt. Snarare som två båtar som plötsligt börjar segla åt varsitt håll. Eller driva. Med ingen vid rodret. Fast som ändå gör allt för att hålla ihop.